Lars Norén om skrivandets terapi

Ur Sanna Björlings intervju med Lars Norén i dagens DN På stan:

Fast som barn klarar man sig, säger han [apropå att ha vuxit upp med en far som var alkoholist och ha blivit mobbad], barn har en besynnerlig förmåga att överleva.

- Jag lekte mycket, jag hade skrivandet och jag fantiserade. Jag hade bra kamrater och bra lärare. Barn hittar alltid en spricka någonstans där de kan växa lite grand. Det sägs att om en människa har en svart barndom, en hopplös framtid och ett mörkt, omöjligt nu så bryts man. Men om någon av de tre perioderna inrymmer någonting – om barndomen har en gest av kärlek, om det finns hopp inför framtiden eller om åtminstone nuet fungerar – då klarar man sig.

Han minns mycket lite från sin barndom, förmodligen av ren överlevnadsinstinkt. När någon talar om att “det måste ha varit svårt att vara alkoholistbarn” känner han ingnting, men när han hör ett barn med alkoholiserade föräldrar prata i radio börjar han gråta.

- Jag tror inte att skrivandet hjälper när det gäller problemen i det dagliga livet. Jag tror snarare att problem kan konserveras, att man löser dem i skrivandet men inte i verkligheten. Men jag ger varje dag en mening och en struktur genom mitt skrivande. Ordning.