Tesugen

Spirited Away och anime (del 2)

Här är fortsättningen på den första delen av mitt samtal med Axel Andersson, kunnig inom anime och manga.

Peter Lindberg: En sak jag reagerade på med Spirited Away var hur effektivt Hayao Miyazaki introducerar dig i den fantasivärlden han har skapat. Han antyder saker, bitvis, men lyckas med varje antydan förmedla väldigt mycket av hur den här fantasivärlden hänger ihop. Jag kan tänka mig att t.ex. Disney skulle ha lockats att ha med en karaktär som följer Chihiro i början och “kommenterar” världen. Haku gör förvisso det, men absolut inte i den utsträckning som skulle vara fallet om det var en amerikansk film.

Jag tänker till exempel på när hon kommer ned i “pannrummet”. Vad som sker där, mer än att värma upp vattnet i badhuset, får man egentligen inte veta förrän den där “skräpguden” kommer och ska bada, och man får se Chihiro hänga brickor på krokar som skickas ned i pannrummet, för att välja örter (eller vad det nu är) som ska blandas i vattnet.

Axel Andersson: Helt klart effektiv berättarteknik, och kanske något som vittnar om att filmen inte är gjord för enbart barn. Som du säger finns det ju nästan alltid en hjälpkaraktär med i barnberättelser, t ex Alice i underlandet, för att driva historien framåt. Huruvida detta är något speciellt drag för anime, jämfört med västerländsk animation, kan jag dock inte svara på.

PL: Kan du påminna dig att du har sett en hjälpkaraktär i en anime-film?

AA: Det finns ju alltid undantag som bekräftar regeln; till exempel är det rätt vanligt att i en äventyrs-anime med magi inblandad, att det brukar finnas ett litet gulligt djur med magiska krafter och oändlig visdom som ger råd och förklaringar till karaktärerna. Speciellt vanligast i tjej-anime, där åtminstone något sorts gulligt djur är så gott som obligatoriskt, även om de inte alltid fyller någon mer funktion än sin gullighet.

PL: Nu var exemplet med “pannrummet” kanske inte någon för berättelsen avgörande information, men jag tycker ändå det är typiskt för hur själva introduktionen i fantasivärlden går till – med antydningar och små detaljer. Som tittare fyller man i luckorna och det krävs skicklighet för att lyckas beskriva detaljerna som “ramar in luckorna”.

Jag hoppas du kan hänga med i mina snöiga resonemang. Min fråga är egentligen om detta är något som är kännetecknande för animen generellt, eller för mer fantasiorienterade genrer inom animen. Jag tänker att eftersom tekniken möjliggör skapande av fantasivärldar (det är ju inte “dyrare” att skapa fantasi än realism) så kanske det finns en tradition av att introducera tittaren i dessa världar.

AA: Jo, jag förstår resonemanget. Fantasiserier i stil fantasy/sci-fi är ju vanliga för att mediet så lätt kan användas till att berätta väldigt fantasifulla historier. I ganska många serier får man följa en kille/tjej (beroende på om det är shounen, serier som riktar sig till en manlig publik, eller shoujo, för tjejer) som stöter på en historieram som serien utforskar ur hans eller hennes perspektiv. Om jag tänker efter är det nog den absolut vanligaste berättarformen. Man följer sällan flera olika människor var för sig.

De flesta serier har också ganska klart definierad moral. Det vill säga, vi har våra hjältar och vi har våra skurkar, och de är duktigt svartvita allihop. Kanske ytterligare en manifestation av den japanska vi mot dem-mentaliteten. Eller så är det bara för att de flesta serier riktar sig till en yngre publik.

PL: Jag tycker det är rätt kännetecknande för såväl svensk som amerikansk mainstream. Kanske är det en förenkling som fungerar för en publik som är “normalintresserad” av film, som främst vill ha underhållning.

AA: Kanske, men på något sätt känns inte vårt väst lika genomsyrat av den idén. Japan är en vansinnigt stolt nation, så i det kanske de påminner om USA, men de är också rätt nya på världsscenen, då landet var stängt för utlänningar så länge.

En annan skillnad mot väst är att anime-serier oftare är karaktärsdrivna än händelsedrivna. Karaktärsutveckling ses som en mycket del av en längre serie, där man följer en eller flera personer i samma grupp. Det är karaktärerna som stöter på händelser och påverkas av dem, inte tvärtom.

PL: Jag fick för mig att slå upp “anime” i Nationalencyklopedin och tycker att artikeltexten verkar rätt hygglig. Där står bland annat:

Formspråket har sina anor i den japanska bildberättelsen och teaterns konventioner. Anime är primärt avsedd för den inhemska marknaden och tar således föga hänsyn till att japanska konventioner, formspråk, symboler och kulturella och filosofiska mönster är okända utanför Japan eller riskerar att bli feltolkade.

Jag som bara sett en film, Spirited Away, misstänker att den antingen utnyttjar färre “japanska konventioner” eller gör ett bra jobb att förmedla dem till tittaren. Eller så använder filmen japanska konventionerna men de är inte avgörande för berättelsen, utan kan passera obemärkt av en västerländsk publik. Det kanske är svårt för dig som sett mycket anime och förmodligen läst en hel del manga att urskilja sådana konventioner, men har du någon uppfattning om detta?

AA: Jag förstår din tankegång, och skulle vilja hålla med. Ghibli-filmer riktar sig till en större publik, och nu även till en utländsk publik, så de måste hålla en bredare grund (eller om de är stora för att de redan håller en bredare grund). Därför ser kanske karaktärerna mer “normala” ut. Och det är klart att även japanska tecknare (mangaka) och producenter har sneglat på västerländsk animeringstradition.

Men en bra historia är en bra historia och Spirited Away har en väldigt bra historia. Och den skulle jag vilja säga är helt japansk, med dess polyteism och tempeltradition. Det skulle ju aldrig Don Bluth komma på.

PL: Kanske också svårt, men känner du till någon film som verkligen är extrem i det avseendet att den förlitar sig på “japanska konventioner, formspråk, symboler [osv]”?

AA: Det första jag kom att tänka på här var filmen X/1999. Men så gott som all anime som hanterar seriösa frågor kan sägas förlita sig på japanska konvetioner. Så fort man kommer undan animens enklare humor och dess förkärlek för stora robotar, så blir det väldigt japanskt. Sådana serier exporteras extremt sällan, och där kan man vara lika avskärmad som före Meiji.1

PL: Jag har ju sett en hel del asiatisk film t.ex. på filmfestivalen och vissa filmer är rätt svåra att förstå pga kulturella olikheter. En film jag kommer att tänka på är Takeshi Kitanos Dolls, som jag tyckte mycket om men som jag misstänker att jag missar mycket i som västerlänning. Det är en mycket visuell film med få ord och jag tror den utnyttjar en hel del konventioner från kabuki (japansk teater). Har du sett den?

AA: Tyvärr inte sett just den, även om jag är glad i Beat Takeshi. Jag kan dock säga att om det är fåordigt, så är det japanskt. I den kulturen är verkligen tiga guld.

1 Meiji syftar om jag inte misstar mig på perioden 1867-1912 då kejsar Meiji regerade.

The above was posted to my personal weblog on August 6, 2004. My name is Peter Lindberg and I am a thirtysomething software developer and dad living in Stockholm, Sweden. Here, you’ll find posts in English and Swedish about whatever happens to interest me for the moment.

Tags:

Related posts:

Posted around the same time:

The seven most recent posts:

  1. Tesugen Replaced (October 7)
  2. My Year of MacBook Troubles (May 16)
  3. Tesugen Turns Five (March 21)
  4. Gustaf Nordenskiöld om keramik kontra kläddesign (December 10, 2006)
  5. Se till att ha två buffertar för oförutsedda utgifter (October 30, 2006)
  6. Bra tips för den som vill börja fondspara (October 7, 2006)
  7. Light-Hearted Parenting Tips (September 16, 2006)
Bloggtoppen.se