Tesugen

Peter Nilsons Ljuden från kosmos

Peter Nilson, Ljuden från kosmos Jag läste ut Peter Nilsons Ljuden från kosmos igår, en bok jag blev nyfiken på efter att Sven-Eric Liedman refererat till den i Ett oändligt äventyr (se min anteckning om detta från januari). Boken består av essän med samma titel, samt ett par utdrag han hänvisar till från två av sina tidigare böcker. Bengt Emil Johansson skriver i förordet att Nilson efterlämnade “ett fullbordat manuskript”, men jag tycker inte det känns helt klart. Essän består av lite fria tankar kring vad musik är, och dess eventuella kopplingar till naturvetenskapen och naturens musik. Det var förvisso trevlig läsning, men inte så intressant som jag hade väntat. I övrigt så summerar min januarianteckning innehållet i essän rätt bra.

Flera böcker i hans litteraturförteckning tycker jag låter intressanta: två böcker om Johannes Kepler och Copernicus: Fernand Hallyns The Poetic Structure of the World: Copernicus and Kepler samt Bruce Stephensons The Music of the Heavens: Kepler’s Harmonic Astronomy John D. Barrows The Artful Universe: The Cosmic Source of Human Creativity en bok av Ian Stewart med titeln Nature’s Numbers: Discovering Order and Pattern in the Universe, vilken vad jag kan se utkommit i en omarbetad utgåva med en något annorlunda titel, Nature’s Numbers: The Unreal Reality of Mathematics. I övrigt listar han bl.a. en rad böcker om komplexitetsteori som jag stött på tidigare men inte läst: Per Baks How Nature Works: The Science of Self-Organized Criticality, Stuart Kauffmans At Home in the Universe: The Search for Laws of Self-Organization and Complexity och Ilya Prigonines The End of Certainty: Time, Chaos and the New Laws of Nature.

Även om det var trevlig läsning var den verkliga behållningen med boken en av de två appendixen, essän om Herman Hesses Glaspärlespelet, tagen från Nilsons roman Solvindar. Han skriver att historien i Hesses roman “tilldrar sig åtminstone ett par hundra år efter oss”, en förvirrad tid ur vilket “föds ett nytt människoideal: den anonyme, strängt asketiske vetenskapsmannen och konstnären som har reducerat sina privata behov till det minsta möjliga.” Nilson fortsätter:

Samtidigt händer det något med vetenskapen. Det växer fram ett nytt formelspråk som är släkt med matematiken, men det är inte abstrakt och färglöst som de matematiska tecknen. Det är snarare en avancerad notskrift, en musikalisk stenografi, och det märkliga är att det också kan användas för eleganta beskrivningar av historien, naturen, universum och all slags mänsklig erfarenhet. Med samma formelspråk kan man skriva ner ett tema av Bach, en planetbana, ett litterärt citat eller en matematisk sats. Häpna och fascinerade inför detta underverk börjar forskare och konstnärer lära sig formelspråket, och de skapar nya symboler som gör det möjligt att översätta det allra mesta av människans vetande till de nya tecknen. Plötsligt kan man se likheter, släktskaper och förbindelser mellan områden som nyss inte hade något att göra med varandra. Kunskapens splittrade värld fogas samman. Så uppstår “glaspärlespelet”: summan av alla vetenskaper och all andlig utveckling genom tidsåldrarna.

Nilson beskriver (sin syn av) glaspärlespelet från olika håll och drar paralleller till idéhistorien och personer som Leibniz och Raymundus Lullus. Han kommer in på Giulio Camillos magiska teater vilken “gjorde det möjligt för vem som helst att debattera vilket ämne som helst ‘inte mindre vältaligt än Cicero’”. Det är en väldigt fascinerande redogörelse och det för sig att att huvudessän i boken känns lite ofärdig.

Det jag saknar i Hesse-essän är en litteraturlista. Han refererar förvisso till ett par böcker, t.ex. Frances A. Yates bok The Art of Memory i sammanhanget Camillos teater – en bok som vad jag förstår handlar om medeltida minnestekniker och som även Bruce Chatwin nämner i boken Drömspår (The Songlines) vilken jag just läst. Jag misstänker att det i den ursprungliga publikationen finns en litteraturlista, som måste innehålla minst en biografi om Hesse, med tanke på att Nilson skriver om vad han hade för sig före han skrev Glaspärlespelet.

The above was posted to my personal weblog on June 6, 2004. My name is Peter Lindberg and I am a thirtysomething software developer and dad living in Stockholm, Sweden. Here, you’ll find posts in English and Swedish about whatever happens to interest me for the moment.

Tags:

Related posts:

Posted around the same time:

The seven most recent posts:

  1. Tesugen Replaced (October 7)
  2. My Year of MacBook Troubles (May 16)
  3. Tesugen Turns Five (March 21)
  4. Gustaf Nordenskiöld om keramik kontra kläddesign (December 10, 2006)
  5. Se till att ha två buffertar för oförutsedda utgifter (October 30, 2006)
  6. Bra tips för den som vill börja fondspara (October 7, 2006)
  7. Light-Hearted Parenting Tips (September 16, 2006)
Bloggtoppen.se